Number 1!


Att vara nummer två, eller komma tvåa är svårt, men ger samtidigt insikt om vad som ska förbättras. I USA kallas denna plats ”first loser”, och speglar de marknadsvillkor som man där lever med. Det har nu även börjat dyka upp ”Finilist in the Olympics”, som visar att även platsen efter ettan kan vara något att räkna med.

Att bli etta, kan vem som helst, men att vara nummer ett är svårt, där den största utmaningen är den mänskliga faktorn. De som lyckas behålla en ledande position, ser aldrig sin position som ett givet medel i sig. Fokuset är mer att hålla fast vid en tydlig vision, relevanta mål och en anpassad strategi för sin verksamhet. Det är även en attityd fråga att våga vinna. När man frågar personer som driver företag vad de är rädda för är ofta ett vanligt svar, att man är rädd för att misslyckas. Fortsätter man att fråga mer omkring rädslor, är det inte ovanligt att man även är rädd för att lyckas.

Att lyckas innebär att exponera sig, bli erkänd och framförallt få stå för sina åsikter. Det du kommer att säga kommer andra att följa.

I stora företag kan jag undra över om inte ett fenomen på ”rädslan för att lyckas” finns i det som heter consensus. Att diskutera och bli överens är inte fel, men det blir ett problem när överens blir det samma som att ”alla ska bestämma”, då brukar projekt tappa fart. Det jag har sett i denna typ av företag är att ledningen är vag och det är svårt att urskilja vem som har ansvar för vad. (Det här ska dock inte blandas ihop med consensus som jag anser är något bra. Det finns företag som ”jobbar fort och fel”, där consensus skulle vara nyttigt). Rädslan för att bestämma liknar det som enskilda näringsidkare uttrycker när de ser sig som framgångsrika.

I vårt samhälle har vinnandet inte varit centralt, och att prata om en vinnande kultur är som att svära i kyrkan. Vi har på vägen även lyckats med att politisera frågan, framgång är lika med girighet och motgång skulle då vara det motsatta. Man gjorde ett experiment för några år sedan, där man gav en grupp människor denna frågeställning.

Du har hundra tusen kronor att fördela. I fall ett får du 40 000 kronor och den andre personen får 60 000 kronor. I fall två får ni båda 30 000 kronor var. Hur skulle du agera?

Det visade sig att de flesta valde fall två. Båda fick mindre pengar, än i fall ett, men det var rättvist. Rättvist är mycket centralt i vårt samhälle och vi stör oss mer på att andra har det för bra än att alla har det bra. Ska vi fortsätta och ha en hög levnadsstandard, behöver vi på sikt ändra vårt sätt att se på förstaplatsen. Den är inte unik, men central i en globaliserad värld. I en globaliserad värld med turbulenta marknader är det mer och mer ”winner takes it all” som kommer råda.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s