Vad är lycka?


20130331-150110.jpgFick den funderingen när jag såg ett barn roa sig med en ballong, och kunde känna igen mig i det som hände. ”Vad lättroad jag en gång i tiden var”, tänkte jag. Det som slog mig var, att barn måste födas nyfikna för att kunna överleva. När jag som vuxen ser tillbaka på det som har varit kan jag konstatera att när jag har haft som mest roligast har det varit i skeden när jag inte har varit förberedd. Nyfikenheten har fått styra och då har stunder av lycka infunnit sig. I vissa perioder i livet har tillgången till nyfikenhet varit låg, och dessa perioder har varit tyngre. Eller rättare sagt har nyfikenheten funnits hela tiden men jag har inte ”sett” den. Sedan ett antal år tillbaka är den ett resesällskap vilket gör att vardagstristessen kan betraktas på ett nytt sätt, och därmed finns lyckan att tillgå.

Det som jag har gjort mer och mer de senaste åren är att försöka ge nyfikenheten ett stort utrymme. Det gör jag genom att försöka radera ”hårddisken”, minnet, inför möten och ställa mig frågan ”Vem är du?”. Det är inte svårt när det gäller personer som jag aldrig har mött, men när det gäller mina närmaste, kollegor eller kunder är det däremot svårare. Mina minnen är den största utmaningen att försöka neutralisera och återigen vara nyfiken som vid det första mötet.

Nyfikenheten kan även användas omvänt, där den kan berätta saker för mig. Exempelvis om jag kommer in på ett möte och jag efter en stund finner det helt ointressant, nyfikenheten är ”stendöd”, då är det något centralt som saknas. Det kan exempelvis vara en otydlig dagordning, tillkrånglat språk, ointresserade deltagare etc. jag brukar då försöka fånga in vad det är som saknas, går inte det brukar jag försöka avsluta mötet och gå vidare.

Slutligen vet jag att lycka är oerhört viktigt men det är svårt att ”träna sig till det”. Nej det handlar mer om ett synsätt, hur du betraktar dig själv och livet. Hur pass mycket allvar du tar dig själv på. Som barn tror man bland annat att bli vuxen är det samma som att bli allvarlig och lite tråkig. Det är i viss mån sant, det är lätt hänt att vi blir allvarliga och tråkiga om vi börjar ta på oss ett förstort ansvar och tar oss på förstort allvar. Det handlar om att kunna hantera detta och då och då släppa ansvaret. För tio år sedan gick jag en clownutbildning som var oerhört lärorik. Jag hade fruktansvärt roligt, samt att jag var i perioder fruktansvärt rädd. Det jag fick med mig var att våga vara nyfiken, samt att våga trilla. Vi är gjorda för att kunna ”trilla”. När vi gör det, så gör som barnen, res dig upp och fortsätt leka. Om vi däremot slutar att ”trilla”, då gör vi någonting fel. Vi vågar inte utmana livet utan går och väntar på döden.

Jo träningstipset blir en ballong. När du märker att det roar dig har du börjat lära dig att ”trilla” igen. Då kan du åter ”fånga dagen”.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s