Utmana, lev i nuet!


2015-01-23-04-48-30Att leva i nuet är något som är väldigt populärt att prata om, men svårare att vara i. Vanligt är att vi lever i vår historia eller framtid. I historien minns vi det som vi hade och att allt det var bättre förr. I vår framtid finns hoppet om att allt kommer att lösa sig, men vad vi än väljer finns rädslan för att förlora kontrollen.

Är du i en kris är den känslan påtaglig, men den är mer diffus när tryggheten blir för stor. Då tar den sig uttryck i att ägandet blir påtagligt. Vi investerar, köper saker, skaffar oss dyrare vanor etc. allt för att kunna kontrollera större och större ägor. Och det som driver oss är… rädslan för att förlora allt. För vi vet ju det att vi” får ingenting ta med oss dit vi går”, när det är dags. Men vårt behov av att bunkra driver oss vidare.

Gör en egen inre tankebild av ett hus där denna dag, dag 1, är det våningsplan du lever i. När denna dag är över, är den historia, och förpassa då ned i källaren, där de andra genomlevde dagarna finns. När du går ned i källaren, kan du stanna där en stund, reflektera, men fastna inte där. Framtiden ligger aldrig i källaren, utan den ligger på vinden. Ibland när det blir förmycket fastnar vi i vår historia, tappar riktning och glömmer att se framåt. Men för att kunna ”leva i nuet” behöver man kunna se bortom saker och måsten, uppleva tomheten och känna rädslan av att förlora kontrollen. Det är enkelt i teorin, men kräver ständigt en närvaro av mig som är svår i verkligheten.

Som företagare måste jag ständigt utmana min komfortzon. Dels så behöver tillväxten vara 3-4% för att jag ska uppnå ett noll resultat, men det finns även en fara i att hamna i en position där ”bunkrandet” blir mer viktigt än företagets produkter. Därför behöver affärsplaner, marknadsplaner,säljstrategier etc. ständigt utmanas, kunna ifrågasättas och anpassas till vardagen så att man inte vaggas in i ett lojt ägande. För när konkurrenterna känner vittringen kan ditt försprång vara upphunnet på ett ögonblick.

Vi är kroniska komminikatörer


2016-12-17-12-55-37När jag för många år sedan gick på 4-årig teknisk gymnasium ingick det att lära sig grunderna inom svetsning, både gas och el. Ett av momenten var att vi skulle tillverka en burk som sedan skulle fyllas med vatten. För att bli godkänd i detta moment fick burken inte läcka något vatten. Jag minns att de flesta av oss elever tyckte det lät enklet men när vi gjorde våra första burka så ”läckte de som ett såll”.

Jag har många gånger tänkt på denna övning när jag har jobbat med företag. Mycket är enkelt i teorin men betydligt svårare i praktiken. Det är vanligt att personer inte fungerar i sina roller. Det man då till en början gör är att sätta in olika insatser för att få personen att fungera som exempelvis utbildning eller coachning. När man har gjort det kanske insatserna ökar men om även detta inte fungerar kommer allt fler att tycka att det bästa är att ta bort personen. Lösningen på bekymret är personen alltså tar vi bort denna person och då slipper vi problemet.

Nu är det sällan att det är så enkelt, mer vanligt är att personer är symptomen på att det är något i systemet som inte är bra. Jag har varit med om att man lagt ned en hel avdelning, anställt nya människor, kört igång igen och efter ett tag har man hittat personer som har problem. Jag har även sett när man försöker ”isolera” problembärarna för att andra inte ska påverkas av dem. Tyvärr läcker alltid kommunikationssystemet som ett såll, idén funkar i teorin men inte i praktiken.

Vi behöver förstå att vi är analoga varelser som varje tusendelssekund kommunicerar flera miljarder uttryck, varje tusendels sekund tar vi emot lika många uttryck. Uttrycken skapar intryck hos oss och några blir kvar som rejäla avtryck. Teorimodellen av isolering är digital, där endast två kanaler kommunicerar, men vi människor har miljarders miljarders kanalsystem för vi är analoga. Plåt kan vi lära oss att foga så att vi kan skapa en burk som inte läcker, och människor kan vi isolera men vi kan inte få dem sluta kommunicera.

Jag tillhör de personer som anser att det som sitter i väggarna ska fram till ytan så att vi kan bli medvetna om vilka processer som vi styrs av, hur vi kommunicerar och hur vi påverkas av det. Självklart finns det personer som har egna problem och som behöver komma tillrätta med det, men alltför ofta är det där man tror att lösningen finns.

Lösningar finns sällan i teorimodeller men de kan vara vägledande. Teori och praktik hänger ihop men kan vi inte både se det enkla och det komplexa kommer vi att skapa modeller som ”läcker som såll”.

Tråkigt är kreativitetens moder


2013-11-03-09-15-13Det vanliga idag är att allt vi gör ska vara roligt, lustfyllt och det finns till och med bolag som påstår att de har utrotat tråkigheten. Nu är detta en myt för utan det tråkiga kan vi inte nå det lustfyllda.

Större delen av det som vi gör är mer eller mindre ritual bundet som dels hjälper oss med att skapa det ”förutsägbara” och som lägger en grund för det som vi upplever som tryggt. Däremot ligger trygghet och tråkighet nära varandra, vilket innebär att när det blir för tryggt så blir vi även uttråkade. Tillskillnad mot de flesta djurarter har vi då en förmåga att bryta detta genom att förändra de ritualbundna mönster som vi lever med. Tyvärr påverkar det även tryggheten så vi är ofta rädda för att göra denna typ av förändringar.

Förändringar är nödvändiga för att vi inte ska bli sjuka, för trygghet är bra men förmycket av det gör oss sjuka. Förändringar kommer från den kreativitet som har ”föds” från tråkigheten, så allt hänger samman och är nödvändig för att vi ska utvecklas.

På samma sätt som att stor trygghet gör oss sjuka så blir även det motsatta, jagandet efter lycka, inte hälsofrämjande. Vi människor är inte riktigt skapta för att ständigt befinna oss i ett lyckorus. Ett av de längsta lyckorus vi kan vara i är när vi är förälskade och det brukar vara i max 2-3 månader, sedan övergår förhållandet in i en ny fas. Andra lyckostadier är kanske allt från några millisekunder till ett antal dagar eller veckor. Nu kanske tiden inte är det avgörande, utan mer att vi våga öppna upp för att då och då möta ”lyckan”.

När jag möter företag kan jag inte påstå att de flesta har förmycket ”flow” i den kulturella miljön, utan snarare brottas större delen med strukturella utmaningar. Men när man har kommit igenom detta så finns det en grund för att finna ”flow” i en sådan miljö. Samtidigt måste man vara medveten om att större delen av arbetstiden kommer vara ritualbunden men medarbetare kanske inte kommer att uppfatta detta. Eftersom ritualbundenheten kan göra oss sjuka behöver jag som chef vara medveten om detta. Som chef kanske jag inte ska ”släppa” en ”självgående” arbetsgrupp, utan mer kanske ge dem nya utmaningar.

Ständig lycka är något som dagens samhälle har upphöjt så att det på vissa håll näst intill har blivit en religion. Tyvärr är det så att större delen av dygnets alla timmar är rätt så repetitiva, kan upplevas som tråkiga och något vi vill ta bort. Vi kan till och med ”se ned” på oss själva för att ”alla andra har så roliga liv”. Som jag skrev i början så är det en myt. För ”Tråkigheten är kreativitetens moder”

Var tionde medarbetare blir mobbad på jobbet.


IMG_4994-0Detta borde vara ett onödigt inlägg men tyvärr är det inte så. Det borde inte heller beröra så många men även detta är osant. I Sverige jobbar nästan 5 miljoner människor, vilket är en fantastisk siffra, lika många som bor i Norge. Men man räknar med att 500 000 tusen är utsatta för mobbing, vilket motsvarar ungefär 10 % av den arbetsföra befolkningen. Det innebär att du säker känner någon, har en släkting, en familjemedlem etc. som kan ha varit utsatt för detta.

Det finns en rad olika myter kring detta begrepp. En av de vanligaste är att en mobbad person har samarbetssvårigheter. Denna myt stämmer inte alls och bygger på sägnen ”ingen rök utan eld”. De som är utsatta för mobbing har aldrig ”valt” detta. Självklart om de kunde, skulle många göra om sina tidigare val, men ofta blir man ”utvald” när man går emot normen, har en annan åsikt, är annorlunda, tar parti för någon. Skulle man då välja att göra något annorlunda så vore det att gå emot det som man själv är fostrad i, vilket få av oss klarar av.

Mobbning byggs inte upp utifrån den intellektuella delen av hjärnan utan styrs mer från de primitiva beteendedelarna. Därför biter inte ”logiskt resonemang” för att lösa en mobbing situation. Däremot använder en mobbare intellektuella förklaringar för att legalisera sitt uppträdande. Ofta via den ”värdegrund” som finns på många arbetsplatser vilket kan leda till att värdegrundsarbete kan användas för att stärka en redan utbredd mobbningskultur.

Är den, som står för själva mobbningen, närmsta chefen, så är det än svårare. Där behöver man ta extern hjälp i form av fackföreningen, arbetskamrater etc men finns inte det så är ett bättre alternativ att avsluta sin anställning. Det känns säker inte rätt, men det är väldigt sällsynt att man kan ”vinna” ett sådant slag. Ofta leder det till att individen bryts ned och kan få livslånga komplikationer.

En variant av vuxen mobbingen är den ”subtila”. Den syns sällan utåt, byggs upp under rätt så lång tid, och brukar exempelvis börja med att du inte blir kallad till möten, ens expertis efterfrågas inte etc. Detta är ett nät som börjar ”snärja” personen alltmer och som skapar en stor osäkerhet hos denne. Det egna mående blir allt sämre och man börja uppleva att man sitter fast i en Kafka-liknande process. Man försöker allt mer få grepp omkring sin situation, men ju mer man frågar, desto mer tystnad och obesvarade frågor möter man. Så småningom kommer alltid påståenden i stil med ”dina arbetskamrater anser att du är svår att samarbeta med”, ” några personer anser….” dessa några, arbetskamrater blir alltid anonyma vilket gör att du aldrig kan möta, få tala med dessa personer. Det är även vanligt att den närmsta chefen blir en ”budbärare” av information, utan att ha en egen åsikt, vilket förstärker den obegripliga situation som den mobbade hamnar i.

Kan vem som helst drabbas?

Absolut. Det spelar ingen roll vilken ålder, utbildning eller position man har alla kan hamna i det. Däremot kan man på ett tidigt stadium uppmärksamma om man är på väg att fastna i det som sedan kan utvecklas till mobbning. (Mobbning startar inte dag ett på ett arbete, utan det tar tid att byggas upp). På ett tidigt stadium kan man påverka det.

Mobbing uppstår i det som kan kallas informella system, vilket gör att det är svårt att förstå och ”ta på detta område”. Inom informella system är det normer som råder och som jag skrev tidigare finns risk för att värdegrundsarbete, som fokuserar mycket på normer-värderingar, stärker en redan utbredd mobbningskultur. Därför är de viktigt att är man utsatt för mobbning måste man börjar dokumentera allt som man är med om, formalisera det informella.

Tecken som man bör vara vaksam på

  • Allt nytt som du försöker föra in på din arbetsplats motarbetas. ”Det där har vi redan prövat”. Finns det mycket av detta byt jobb
  • Arbetsplatser som poängterar att vi har ”hög i tak”.
  • Arbetsplatser som pratar mycket om värdegrunder.
  • Arbetsplatser där chefer är rädda för makt. Vagt chefskap

Det ligger i människans natur att kunna anpassa sig och så är det även med saker som är dåliga för oss. Ur ett arbetsgivarperspektiv kostar mobbningen flera miljarder varje år och leder ibland fram till förtidspensioneringar och i värsta fall dödsfall eller självmord. Det borde inte vara ett samhällsproblem i dagens moderna Sverige, men det är det.

I ett annorlunda land


I förra veckan kom det väldigt mycket snö på en gång i stockholmstrakten. Så mycket att IMG_4993Vägar fick stängas vilket snabbt gav effekt på framkomligheten. Med andra ord blev det ett kaos och väldigt lite fungerade. En av de saker som inte funkade var snöröjningen på vägar och trottoarer. I Stockholm hade man bestämt sig för en ”jämlik” snöskottning men även det havererade. Överallt var det snö men det paradoxala var att när bilar och gångtrafikanter knappt tog sig fram så blev taken renskottade.

Men varför blev det på detta viset.

Ansvar och ägande är tydlig i denna fråga. För några år sedan dog en ung man av en nedfallande istapp, och efter dom så är det bostadsrättsföreningens ansvar att detta inte ska ske. Detta är något som alla vet om, därför börjar detta arbete så fort det har fallit några centimeter snö.

Däremot på marken gäller inte detta, kommunen, trafikverket har självklart ett ansvar, men det finns inget personligt ansvar i detta. Dessutom för man en ”löpande dialog” där tron på kommunikation kan påverka beteenden är stor. Tyvärr fungerar det inte så, jo jag vet att alla kommuner håller på med värdegrundsarbeten, men det är att slänga pengarna ”i sjön”. Tron på att genom samtal kunna påverka attityder som i sin tur gör oss till goda människor är mer kommen ur en religiös övertygelse än en realistisk vardag.

Denna typ av kommunikation kan även förstärka ett problem, så att det förvärras. För i ett värdegrundsarbete är det inte intressant att finna en ”syndabock”, vilkets gjorde i fallet med snöras från tak, utan vi ska samtala oss fram till varför vi behöver vårt gemensamma agerande. Vad man då glömmer bort är var och ens särintressen som alltid är starkare än gruppens. Detta blir inte tydligt förrän individen hamnar i en konflikt mellan grupp och sig själv. Exempelvis så går alltid ens egna barns mående före om en viss gata i en stad blir skottad. Det egna egot är med andra ord starkare än We-go i denna typ av situationer.

Det innebär att när det blir mycket bekymmer, som vid rejäla snöfall så kommer det som vi har pratat om bli sekundärt. Det primära blir att jag själv tar mig hem, mina barn kommer hem från skolan och att vi slutligen kan ha det trevligt på kvällen. Snö på gator kommer med andra ord att prioriteras långt ned. Men eftersom vi har en värdegrund kan vi dagen efter gå ut och säga ”vi gjorde något och vi kommunicerar med alla parter”. Gruppens individer känner sig nöjda, de har gjort något, men resultatet är lika med noll.

Men varför lägger vi ned så mycket tid och pengar på detta område. Dels handlar det om att vi älskar att prata i detta land där bland annat ”Pratlandet” har figurerat. Sedan är det enkelt att sälja in, att ansvar inte behöver föra med sig några konsekvenser.  Men medan människor knappt kan ta sig fram i trafiken så har vi renskottade tak, det är konstigt.

Några råd när du ska börja förändra dina beteenden


2016-05-09 05.42.36-3Vi översköljs dagligen med tips och råd om hur vi ska förändra våra liv. Allt mindre handlar om att vara nöjd med livet, utan lyckan tycks finnas i ”det nya”. Att sluta med något som man kan är betydligt svårare än att börja med något man inte alls kan. Jag vill nog påstå att det är nästintill omöjligt att sluta med sådant som man kan. Exempelvis är det otroligt svårt att kunna sluta cykla, när man har lärt sig detta.

En del av de saker som vi har lärt in upplever vi inte som positiva. Vi kanske till och med kallar dem för laster, som om de är något som belastar oss, sätter press på oss. Självklart kan det vara så men samtidigt brukar även de så kallade lasterna initial ge oss positiva upplevelser, vilket är en orsak att de är lätta att börja med.

En del laster är vi inte så medvetna om, vi kanske till och upplever dem som positiva, men vår omgivning anser de som negativa för dem. När vi då blir påtalade om ”du har ett problem…” så slår vi det ifrån oss, och svaret brukar exempelvis bli ”du provocerar mig ….”. Reflexen kring svaret kan till viss del handla om att man på ett mer omedvetet plan är förtjust i det man har lärt sig, nått framgångar med sitt sätt och därav får man svårt att överge ett vinnande koncept. Det som andra kan se som en ”belastning” ser jag mer som något positivt.

Som du kanske förstår är det enklare att sluta med något som jag knappt har prövat än det som jag kan. Dels är mina beteenden som ”delar av mig själv”, även de dåliga, där ledordet ”man vet vad man har men man vet inte vad man får” styr. Dels ger många beteenden både positiva samt negativa förstärkningar och vi kan hamna i svåra dilemman när vi inser att vi ska förändra dem. Slutligen är jag många gånger omedveten om hur mina beteenden påverkar andra och försvaret då kan vara ”varför ska jag ändra på mig bara för att du vill!” eller ”jag ändrar mig när du ändrar dig”.

Men om jag nu vill förändra mitt beteende hur gör jag då?

Till en början är det ofta enklare i teorin än i praktiken att förändra beteenden. Ofta vill vi förändra oss när det är ett bekymmer, vilket betyder att vi redan är satta under en viss press, tillskillnad mot när vi mår bra. Därför ska du inte börja ändra på en massa saker, som du inte behöver när du är i exempelvis en kris, mår alltför dåligt etc. risken för att då misslyckas är stor på grund av att förändringar kräver energi och disciplin. Misslyckanden, stärker ofta vår vilja att inte förändra oss.

  • Börja med att fundera över det beteende som är du inte gillar. Du behöver inte älska det men det kommer gå lättare om du kan acceptera att du har det.
  • Har du väl bestämt dig så finns inget ”imorgon”. Att skjuta upp beslut till ”imorgon” är ett motstånd och enbart till för att bevara status Q.
  • Nästa gång du får kritik, svara ”jag ska tänka på det…” låt kritiken sjunka in. Reflektera och fundera över den, se vad du tycker stämmer. Är det förvirrande, gå tillbaka till den som gav dig kritiken och fråga ”du sa…, hur menade du då, vad såg du” etc.
  • Sätt enkla delmål. Undvik ”slutmålet” som ett delmål, för detta brukar alltför ofta vara en vision att sikta mot.
  • Det kommer krävas kraft att ändra. Är du tveksam om din egen kraft räcker prata och ta hjälp från din omgivning.

Bättre att göra något, även fel, än att inte göra någonting alls.


2011-10-01 17.31.11Inom vissa grenar av schamanismen pratar man om fyra fiender som du måste möta livet igenom. Den första fienden är rädslan, som du möter redan när du ska ta ditt första steg ut i livet. Denna följeslagare kommer vara med dig resten av livet när du står inför någonting nytt. Klarar du av att möta denna fiende och börjar märka att du inte är så rädd längre när du gör nya saker så börjar snart den andre fienden dyka upp.

Den kommer när du tror att du kan klara av allt, ingenting kan stoppa dig, högmodet. När högmodet ”slår till”, har du tappat respekten för den första fienden, rädslan. I högmodets ledband möter du även den tredje fienden, Maktfullkomlighet. Det var något som förr kunde få stora samhällen på fall, men även än idag kan vi se detta bland höga chefer i ledande positioner.

Den sista fienden är ålderdomen. En gammal människa är inte lika produktiv utan kan bli en belastning. Det var därför man ansåg det vara bättre att själv avsluta sitt liv eller dö i strid. Döden var en del av livet, men en annan form. ”It’s a good day to die on”, var ett uttryck som användes och ännu idag används. I vårt samhälle idag kan vi se att åldringsvård och ålderdom är svåra frågor som vi fortfarande inte vet hur vi ska handskas med det.

Vi behöver då och då konfrontera våra fiender för att må bra. Vi måste ibland våga ta strid, våga dö, göra bort sig. För att enbart sitta och vänta har aldrig utvecklat något.