Regressiva kulturer


2016-01-07-08-20-11-1Vi lever idag i ett samhälle där individ anses vara starkare än kollektivet. Undantag finns när det gäller idrott, som exempelvis fotboll men även där vill vi ofta hylla hjältarna än laget. I det gamla Sverige däremot var alltid kollektivet det starkt rådande. Det var till och med så att var det någon som tog åt sig äran för kollektivets bedrifter ansågs den ”vara lite för mer”. Idag tycker vi däremot att detta känns ”mossigt” och begränsar oss som individer därför gör vi allt vi kan för att bli det motsatta mot det som en gång i tiden rådde.

I takt med att vårt intresse för det individualistiska har ökat har även vår längtan efter frihet blivit allt mer centralt. Det ”fria ordet” är det viktigaste i samhället idag. Andra begrepp som också är centrala är respekt och ansvar, där det förstnämnda är mer förekommande hos yngre människor och det sistnämnda hos politiker. Bekymret blir när jag anser att jag har rätt till att få säga vad jag vill, när som helst till vem som helst. För jag kommer då samtidigt uppfattas av några som att jag inte visar respekt och kränker dem. Andra kommer uppfatta mig som en ”pratkvarn” där jag enbart pratar utan att ta ansvar.

I det gamla Sverige fanns det ett begrepp som näst intill har dött ut, och det kallas för ”Hänsyn”. Att ta hänsyn krockar genast med individualisten inom mig, för denne måste stå tillbaka för kollektivet.

Jag tänker ofta på dessa två områden ”Kollektivet” och ”Individualismen” när jag jobbar med bolag. Det är ständigt en balans som måste råda inom dessa områden. Exempelvis om du som chef anser dig kunna belöna dig hur som helst, utan att ta ”hänsyn” till din omgivning kommer detta att leda fram till att andra känner sig kränkta. Det i sin tur kommer väcka avund vilket gör att det dels blir svårt att behålla sin personal, samt hur ska dessa belönas?

På samma sätt uppstår det ett bekymmer om löneutvecklingen för de flesta i ett bolag är en hundring om året. Däremot när en ny person börjar arbeta så kliver denne in på en nivå som de övriga aldrig kan nå, för de började på en förlåg nivå.

Belöningssystem är centrala för oss individer och om vi enbart belönas utifrån ett individualistiskt perspektiv skapar vi en ”greed is good” kultur. Om vi enbart belönar kollektivet kommer vi att skapa en ”jantelagskultur” som enbart främjar gruppen. Båda dessa kulturer sätter personers egna särintressen framför vad som är bra för ett företag. I det första fallet är det min egen girighet som ska triggas för att formera kollektivet. I det andra fallet är det avund som ska styra utvecklingen av bolaget.

Inga av systemen kommer lyfta områden som är centrala för oss som ”frihet”, ”respekt” och ”ansvar”. Områden som är centrala när man ska bygga progressiva bolagskulturer.

En växande grupp


För några dagar sedan var det ett inslag på radion som handlade om timanställda. Denna grupp ökar och det är svårt för många av dem att få en fast anställning. I denna grupp är det ingen självklarhet att man ska ha semester eller andra sociala privilegier. De flesta i denna grupp är unga, många är akademiker och en hel del jobbar inom den offentliga sektorn.

Att många företag vill vara flexibla på marknader som är rörliga är ingen nyhet, men en stabil marknad som den offentliga där förstår jag inte hur man tänker. Sedan undrar jag var är fackföreningen som ska stå upp för arbetare eller gäller det bara de med fast anställning och över trettiofem. Det tredje är att det är dags att avliva myten om att utbildning leder dig fram till ett jobb, gruppen osäkra anställningar ökar för varje år.

Det enda som jag med säkerhet vet är att ska vi kunna fortsätta och ha bra tillväxt i vårt land, behålla den välfärd som vi har är det fler jobb vi behöver skapa. Och tror mig, höjda skatter skapar inte fler arbeten. Nej, vägen är att få mikrobolag att bli små bolag, små bolag att bli medelstora och dessa at bli stora. Det är på samma sätt som att fostra sina barn, vi kan inte behålla dem i en ”fryst” ålder, utan det är tillväxt som gäller även där.

Det är dags för en attitydförändring på många olika håll och framförallt börja förstå att det som vi idag tar som en självklarhet, är mycket bräckligt. Semester är ingen rättighet som kommer per automatik i samband med att du föds. Arbetsgivare måste börja förstå att det finns en balans mellan medarbetare och företagsvinster, blir det för stor obalans här kommer produktionen att avta. Fackföreningsrörelsen behöver börja förstå att det är dags att sluta gnälla, ”pissa revir” kring den minskande skara av medlemmar som finns och börja bli attraktiva för hela den kundgrupp som finns på marknaden.

Slutligen behöver våra politiker förstå att det är dags att sluta förvalta, det skapas inte ett enda jobb om alla pengar finns på bankkonto. Det är dags att börja våga ta risker igen, börja se att tillväxt inte är något negativt och vara positivt inställda till byggandet av innovationer.