Kan det vara dags att sluta med ledarskapsutbildningar?


2016-05-12 05.41.22-4Vi utbildar allt fler chefer och ledare att fungera i sina roller på arbetsplatser, men när man tar del av arbetsmiljöverket så är det ett område, den psykosociala miljön, som fungerar allt sämre. Så i takt med att vi utbildas, chefer utbildas, insikterna ökar så är det en ökande grupp medarbetare som mår allt sämre. Nu ska sägas att ledarskaps och chefutbildningar inte ensamt kan bära ansvaret för att folk mår sämre på sina jobb, men vi vet att chefer och ledare har en stor påverkan på arbetsplatserna.

En bild som vi lever med är att det går att utbilda inom allting och tala människor tillrätta, för vi lever i ett intellektuellt tidevarv. Utifrån detta kommer sedan vi människor fatta kloka och bra beslut åt varandra. Vi har allt efterhand förstått att det har behövts mer kunskap om själva överenskommelsen inom ett system så vi har då myntat ett begrepp som vi kallar för värdegrund, där vi kan utbildas i något som heter värdegrundsutbildning.

För några veckor sedan satt jag och pratade med en erfaren chef som hade varit operativ på hög nivå under många år. Han hade haft ett antal ”brutala”, som många gånger hade betett sig burdusa och styrt genom ”management by fear”, väldigt vanligt idag. Vi kom in på ämnet chefsutbildningar och hans upplevelse var att de utgick från en ”fiktiv person” som knappt existerade. Denne ledare besatt en lyhördhet, förståelse och reflektionsförmåga som alltmer liknar filosofer och utifrån denna person skapas sedan ledarskapsprogrammen.

Vi glömmer ofta bort att vi i grunden är ett rovdjur och när vi känner oss hotade attackerar vi. Visserligen kan vi fly om hotet är för skrämmande, men vi följer inte en logik i dessa lägen utan våra instinkter tar över. De flesta utbildningar inom chefs och ledarskap utgår från en miljö i ”balans” eller en ”fiktiv person” men hur ofta är det så på en arbetsplats. Dagens chefer har stora krav på att hålla snålt tilltagna budgetar, stora krav på leverans, deadlines som ska hållas etc. Med andra ord är flertalet ledare satta under en stark press så det är svårt att vara logisk, klok och eftertänksam i alla lägen. Att det då och då brister är i de flesta fall ett resultat av den press som finns, än att dessa personer lider av någon ”psykiatrisk störning” som är en populär förklaringsmodell så fort vi anser någon mer bete sig som ett djur, än en ”människa”.

Får man då bete sig hur som helst? Självklart inte. Men vi kommer inte tillrätta med detta på våra arbetsplatser genom att tro att det verbala området ska fungera. Det som funkar är konsekvens och belöning, där vi möts på samma sätt som alla andra djur. En chef som får abnorma utbrott mot sina medarbetare och som TILLÅTS få fortsätta så, av en ledning, kommer mer känna att detta är ett bra sätt att ”få saker gjorda”. Ledningen blir därmed även delaktig till att arbetsmiljön blir dålig.

Som jag nämnde tidigare bygger de flesta ledarutbildningarna på att vi är i jämnvikt. Orsaken är att vi har svårt att se oss själva som onda individer. Det sägs att människan föds god, men sedan kan vi utveckla beteenden som gör att vi skadar andra. Om vi betraktar oss som djur så föds vi och sedan har vi en uppgift i att överleva. Vi har förmågor som exempelvis utveckla empati, men vi har även andra sidor som kan ta över och sätta detta ur spel.

Vi människor är lite konstiga. Exempelvis så ”trampar vi folk på tårna” och upptäcker detta när de ryter till, men säger de ingenting, så fortsätter vi. Upplever vi inget obehag, fortsätter vi med detta beteende. Att förvänta sig att andra skulle ”förstå” min situation, som många av citaten på sociala medier antyder, är med andra ord ”snömos”. Eller kanske skulle man kunna säga att det är en önskan om att vi människor vore ett mer mänskligt djur, inte det rovdjur som vi är.

Man tror att det idag är cirka 500 000 personer som mobbas. Jag har mött och hjälpt en hel del högre chefer inom stora bolag och de skulle aldrig själva säga att de har blivit mobbade, men en del har fått så mycket ”verbalt stryk” att de har börjat visa kognitiva störningar som exempelvis koncentrationssvårigheter, sömnstörningar, aptitlöshet, självmordstankar. Med andra ord är det en sak att vara medveten om att man är utsatt för mobbing eller att tillstå detta, för det finns väldigt mycket skam omkring detta begrepp.

Jag tror att det är det samma med våra arbetsplatser. De flesta som mår dåligt på sina arbetsplatser är inte mobbade, men däremot finns det mycket skam och skuld som gör att många anser att det är de som är problemet på sina arbetsplatser. Självklart har vi ett eget ansvar, men det ansvaret ligger i att värna vårt eget ego. Slå larm när någon trampar på dig, hörsammas inte detta så är det ditt ansvar att värna om ditt eget ego.

Slutligen kanske det är dags att gå tillbaka och först göra analysen av varför alltfler mår sämre på sina arbetsplatser. Vi utbildar som aldrig förr men det tycks inte hjälpa, när sådant sker med en patient inom sjukvården vet man att medicinen är fel. Kanske är det dags att stanna upp och börja om, för fortsätter vi vet vi hur det blir.

Bland sälja och aldrig ge upp. 


ladda-ned-1Natten till måndag, svensk tid, vann den Schweiziske ”åldermannen”, Stanislas Wawrinka,US open. På sin ena underarm har han Samuel Beckett citatet

”Ever tried. Ever failed. No matter. Try again. Fail again. Fail better.”

och denna inskrift ser han varje gång han kastar upp bollen för att serva.

Till skillnad mot många andra skickliga tennisspelare så vann denne man sin första grandslam vid 29 års ålder, 2014 Australian Open, däremot har han varit med i tenniscirkusen väldigt länge. Stanislas är en ”late bloomer” som har tagit god tid på sig för att nå sina mål, men hans inställning att aldrig ge upp och fortsätta och jobba har så småningom gett resultat.

Denna blogg var tänkt att handla om försäljning, men innan jag satte mig och skrev blev jag tagen av citatet och såg också likheter till det ursprungliga ämnet. I filmen ”Wolf on Wallstreet” finns det en scen där huvudpersonen Jordan Belfort, spelad av Leonardo DiCaprio, räcker över en penna till en kollega och säger ”sälj denna penna till mig”. Personen ifråga tar emot pennan och säger ”det kan jag göra men innan jag gör det, kan du skriva ned ditt namn på detta papper” svaret blir ”det kan jag inte för jag har ingen penna” därmed är affären avslutad.

Grunden till en lyckad försäljning är att hitta kundens behov eller skapa detta hos kunden. När säljaren sedan upplyser detta område inser kunden att den har ett behov. Men mer vanligt är att säljaren vid en säljprocess börjar intressera sig för produkten och därefter för kunden. Säljaren börjar med att beskriva förträffligheten med produkten, hur den kan förenkla kundens vardag etc. men har kunden inget behov kommer denne inte göra något köp. Nu ska jag säga att jag känner många säljare som är väldigt skickliga, framgångsrika och som verkligen kan identifiera köparens behov, men det är inte så att dessa personer har eller ”födds” med detta, utan de har utbildat sig och tränat sig. Det är klart att en del har haft en viss talang för detta men det är inte det vanliga.

Det dyker nu upp artiklar och upprop om att man ska avskaffa säljutbildningar. Tesen är att dessa utbildningar för in människor i ”stereotypt tänkande”, handlande, men att livet i sig är väldigt komplext. Därför går det inte att utbilda inom detta område, utan det är bara ”ut på fältet och slåss” som fungerar. Men är det utbildandet det är fel på eller är det själva innehållet som bör förändras.

Jag tror inte att Stanilas Wawrinka hade vunnit US open om han inte hade en gedigen tennisutbildning (han har en av världens bästa beckhands). Jag tror inte att Stanislas Wawrinka hade vunnit om han inte hade haft den inställning som han har, aldrig ge upp. Självklart behöver vi alltid utbildas för att i strid veta hur vi ska agera, och vi måste också träna oss på dessa moment. Men tror vi att vi kommer att lyckas på första försökte är vi helt fel ute. För det handlar om att försöka och misslyckas, försöka igen och misslyckas till det bättre, gång på gång på gång…. för att lyckas.

Finns den ”empatiska” människan eller är det en myt för att gynna våra egna särintressen. Edit post


2016-05-12 05.41.22-4Ledarsidan i DN den 8 augusti hade rubriken ”Samhället vilar inte bara på egon” och var en översättning av en artikel från New York Times. Denna artikel i sin tur bygger på Samuel Bowles bok ” The Moral Economy”.

Om man hårdrar bokens perspektiv så menar författaren att vi kan betrakta vår omvärld ur två aspekter, den ekonomiska och den moraliska. Det som sker när vi inför ett ekonomiskt incitament är att människor lär sig att se sin situation genom en ekonomisk lins. Där ”Vad tjänar jag på det här?” får ersätta människans naturliga fallenhet för ömsesidighet, tjänstvillighet och samarbete. Han menar även på att ekonomisk motivation ofta ger sämre resultat än en moralisk drivkraft, för allt drivs av ” att jag vill få tillbaka mer än vad jag satsar”.

Ett exempel han ger är om Brandkåren i Boston. Fram till 2001 hade de obegränsade sjukdagar, men de politiskt ansvariga satte det året ett tak på 15 dagar om året. Det ledde till att sjukfrånvaron helt plötsligt steg med det tiofaldiga än året innan. Bokens författare menar på att detta är ett exempel på när den etiska plikten av att serva stadens invånare ersätts av ett utilitaristiskt ekonomiskt arrangemang. I Sverige kan vi se liknande saker ske på våra sjukhus där alltmer handlar om ekonomi och sjukfrånvaron bland personalen, läkarbrist, sjuksköterskebrist etc. ökar lavinartat. I en ökande takt galopperar även kostnaden.

Den Amerikanske Nobelpristagaren i Ekonomi 2009, Elinor Ostrom, visade på att det gick att skapa en marknad som var självreglerande. Men villkoren var att all involverade var med delade risk, att det fanns regler som var knutna till konsekvenser om de bröts, samt att de involverade hade behov av att systemet fungerade. Denna tes är revolutionerande inom detta område. Nationalekonomer hade fram till dess sett människan som ett ”rovdjur” som främst sina särintressen. Elinor Ostrom, kunde påvisa att så inte alls var fallet.

Den ”fria” kapitalmarknaden gör sig just nu mest gällande när det gäller skola, omsorg och de vill inte ha någon inblandning ifrån staten för att systemet ska fungera. Nu har det emellertid uppstått ett etiskt dilemma när stora vinster lyfts ut ur verksamheten, så stora att kvalitén ibland blir lidande. De som driver dessa bolag hävdar att kvalitén är god och att vinstuttag inte alls påverkar verksamheter. Men utifrån Elinor Ostroms tes om självreglerande marknader måste alla parter vara med och dela risk för att ett system ska fungera, vilket blir svårt i detta system. För det är ju ändå så att den största risken tas av de som använder denna verksamhet. Om exempelvis ett gymnasium, där eleverna är kunder, går i konkurs slås elevernas nutid sönder medan ägarnas kapital är säkrat. En konkurs handlar många gånger om att säkra ägarnas kapital och därmed blir risken i detta fall 100 % för eleven, 0% för företaget.

Självklart är vi människor sociala varelser, men samtidigt är vi så hemska att skulle vi ”upptäcka en ny djurart som var som oss”, skulle vi utrota den omedelbart, på grund av att vi är ”jordens farligaste djurart”. Både Samuel Bowles och Elinor Ostrom, visar på fördelar när vi människor utför det samhällskontrakt, som bygger på en allmänmänsklig norm, men som slutar att fungera när vi bestämmer oss för att bolagisera det hela. Orsaken är att bolag i sig endast har ett syfte, att tjäna så mycket pengar som det går. Vill ett bolag överleva en lång tid måste även andra värden in, men detta blir allt för ofta underställt den första uppgiften, på grund av att vi människor inte är långsiktiga i vårt planerande.

Vi är även varelser som alltid sätter våra särintressen före vår omgivnings när det går för bra eller vi har det för svårt. I det sistnämnda fallet är det inte så svårförståeligt, för det handlar om överlevnad, men att det blir på samma sätt när vi har det bra, är märkligt. En orsak som Samuel Bowles är inne på är att de institutioner som tidigare pratade om den moraliska linsen som exempelvis kyrkan och skolan, håller på att försvinna. Kyrkan har vi ingen tro på längre och skolans enda fokus idag är lärande därmed stärks ett eget intresse allt mer. Han menar på att vi måste börja vända det Nationalekonomiska perspektivet och börja bygga institutioner som tar tillvara vår lust att göra någonting gott.

Men fungerar det i verkligheten eller är den ”empatiska människan” en myt vi skapar för att gynna våra egna särintressen.

Det knepiga med att ge feed-back är att du måste ge en del av dig själv.


2015-08-21 05.37.28-4Det skulle kunna vara ett citat av någon klok Gumma/Gubbe men det är mer ett konstaterande. Ska du kunna nå fram med feed-backen behöver det finnas med en beskrivning om hur du påverkas av det som du vill spegla. Men vi tar det från början.

Ge feed-back kan liknas vid att ställa sig framför en spegel och se sig själv. I denna metafor är ”feed-back givaren” själva spegeln men den är inte enbart visuell utan även auditiv och kinestetisk. Med andra ord är feed-back är betydligt starkare än en ren betraktelse av sig själv i en spegel. Det är viktigt att ha med sig denna kunskap innan man börjar ge feed-back för det finns människor som kan uppleva obehag inför detta. Antingen uppstår detta om relationen till personen är för vag, eller om språket man använder är för ”närgånget” och kraftfullt eller att personen som ska ta emot feed-back är ovan vid detta. Resultatet blir det samma, man kan inte ta till sig ”feed-backen”.

När du ska ge feed-back är ordvalet centralt. Använder du ord som kan tolkas, i subjektiv mening, ”negativt” försök att omformulera dessa till ”positiva”, så kallad positiv omformulering.

För att din feed-back inte ska bli en positiv uppskattning, så måste du involvera dig själv i betraktelse av den andre. Exempelvis ”Det gläder mig att…. När du gör….”. I Feed-backen finns det hur du påverkas av vad den andre gör, och detta vill du ge tillbaka till den andre.

Varför ska vi ge feed-back?

Vårt behov av ”spegling” är något vi föds med. Hos spädbarn sker det ofta via ögonkontakten, där barnet kan fastna i en ”evighet” i detta. Det sker även via förälderns benämning av sina handlingar inför barnet. Detta ger oss som barn en vetskap och bekräftelse av att vi finns, att vi är uppskattade samt att andra har ett behov av oss på denna planet, med andra ord så får det oss att känna oss bekräftade, uppskattade och älskade. En medarbetare eller chef som inte känner sig älskad på sitt jobb, gör inget bra jobb och så småningom blir denne sjuk.

Som jag nämnde tidigare så skilj på feed-back och positiv uppskattning. Tillskillnad mot feed-back, behöver inte positiv uppskattning involvera dig själv, utan består mer av ”bra jobbat”, ”härlig energi du har” etc. Båda är viktiga men ändvänds det sistnämnda allt för slentrianmässigt så kan detta bli väldigt, ”etiketterande” och tröttande.

Som jag skrev igår ”Att föra konstruktiva samtal kräver träning” så krävs även detta träning. Genom att träna sig i att ge feed-back, som till en början inte alltid blir så bra så kommer din omgivning utvecklas positivt.

Ett problem är ingen utmaning utan ett problem


 

2014-06-26 05.54.19Allt oftare möter jag personer som inte kan skilja på problem eller utmaningar, utan allt är utmaningar. Uppkomsten är troligen kommen ur den ”positiva” kultur som ska råda överallt men att röra ihop dessa två begrepp blir inte bra. Problemet blir att den analys, som bör göras innan man agerar, blir fel kalibrerad och därmed blir den följande insatsen fel.

Exempelvis när man får cancer är det ingen utmaning, det är ett problem. För att ta sig igenom detta sjukdomsförlopp så ställs man inför ett otal olika problem. För att ta sig igenom en vardag så ställs man inför en rad problem. Allt detta utmanar mig som individ, antingen kan jag försöka lösa det eller så kan jag lägga mig ned och dö. Sjukdomen blir inte mindre hanterbar för att vi kallar allt för utmaningar, nej detta är en försvarsmekanism som kallas för förnekelse.

Översätter vi nu detta synsätt, med att enbart prata om möjligheter istället för problem, till ett företag så kan detta få katastrofala följder. Mats Alvesson, Professor i organisationsforskning vid Lunds Universitet har skrivit en avhandling om ”funktionell dumhet” i företag. Han menar att i ett uppbyggnad skede kan det vara oerhört viktigt att det finns en ”icke ifrågasättande” kultur i ett bolag. ”Allt är möjligt”, ”nu kör vi” etc. är slogans som skapar ett ”flow” som ofta är nödvändigt i ett uppbyggnadsskede.

Däremot blir det ett bekymmer när denna kultur inte börjar ifrågasättas trots att bolaget växer. Problemet blir att de faror som bolag alltid ställs inför, tonas ned. När dessa faror slår till med full kraft kommer personers särintressen att styra. Eftersom man inte kan prata om problem utan enbart om utmaningar så blir åtgärderna felaktiga. Mats Alvesson menar att vi lever i en ”lallande positivism” där ifrågasättande är ett hot i sig.

I en företagskultur där ”lallande positivism” råder brukar det vara vanligt att anställda är lättkränkta, rädda för förändringar, regelfixerade, själviska, materialistiska. Alla tycker att ”Whistleblowers” är beundransvärda, men upptäcker man att ens arbetskamrat är detta kommer denna att ses som en ”svikare”, rättshaverist och risken är stor för mobbing.

Själv har jag mött denna kultur ett otal gånger. Exempelvis när jag möter företag där ordet ”högt i tak” återkommer gång på gång, så vet jag, efter många års erfarenhet, att här finns det en känslighet för kritik. Problemet är att man sällan tar tag i detta utan idén tycks vara att man försöker prata bort det.

Mats Alvesson menar på att botemedlet är att bygga ”negativ kapacitet”. Det handlar inte om gnäll och klagomål, utan mer börja definiera problem för vad de är; nämligen problem.

Det finns många missförstånd kring olika begrepp. När vi pratar om ”snällhet” så innebär det inte att var följsam, le och aldrig ifrågasätta. Snällhet handlar om att sätta gränser, våga vara tydlig och ge för att få. När det gäller att ifrågasätta ”lallande positivismen” är det inte att vara gnällig, nä det handlar om vår överlevnad.

Vad ska publiceras på socialamedier?


2011-10-01 17.46.02Internet är en märklig företeelse som för alltid har förändrat våra liv på många olika sätt. Vi har vant oss vid nya sätt att kommunicera, påstå saker och möta människor som vi på andra ”kontaktytor” aldrig skulle göra. framförallt är Internet lika med total frihet och många gånger ska allt där vara gratis.

Nu är det inte så enkelt att vi klarar av att vara i det som är helt fritt utan vi individer har behov av att veta vart olika gränser går, eller vilka slags normer som finns omkring oss. Får vi inte detta tydligt beskrivet för oss börjar vi själv att testa vår omgivning för att på det viset se vart ”gränserna går”.

Företag, som äger olika mötesplattformar på sociala medier, har förstått detta och gjort vissa begränsningar på vad som får läggas upp. Du få exempelvis inte kränka människor men många av dessa regler är mer övergripande som inte går ned på detaljnivå. Detta stör oss. Exempelvis dyker det då och då upp olika inlägg på LinkedIn om vad som ska publiceras där, skilj på ”privat” eller ”professionellt”, som ett försök i att skapa en gemensam ”plattform” för detta forum. Med andra ord finns det behov av någon form av regler eller normer i ett annat relativt ”fritt” område.

Vårt behov av att förstå hur vår omgivning är uppbyggd, vem om styr, vilka regler och normer som finns är en del av våra grundläggande behov. När vi inte får detta klart för oss börjar vi ”tillverka” en egen struktur för att få vår verklighet begriplig. Vi kan också förändra den ”stora verkligheten” till att mer passa våra egna egon, för vi är ju också ett bekvämt djur, om det inte för med sig några konsekvenser. Detta ser man exempel på i trafiken, där en ”frifart” tycks vara normen för en del bilförare eller ”inga-trafikljus-finns” tycks vara normen för ett antal cyklister.

För att gå tillbaka till Internet så är det ett område med väldigt få begränsningar och väldigt få konsekvenser. Det leder fram till att skapa olika beteenden hos oss människor. Det är svårt att gå in med regler, på grund av dessa inte skulle kunna få några konsekvenser, utan ska man styra internet är det mer på en normativ nivå. Här blir det ändå knepigt. De flesta kan skriva under på att man inte ska kränka varandra, men när inte ens en sådan norm går att hålla hur ska man då kunna detaljstyra vad som ska läggas upp på olika sociala medier? Eller hur ska man kunna komma överens om vad som är privat eller professionellt?

Den diskussion om vad som ska publiceras på Internet är en ickediskussion och kommer alltid att leda till samma svar det är upp till var och en att bedöma sitt eget innehåll. Eftersom var och en skriver sina egna regler så kommer innehållet att bli unikt skapat av var och en.

Sluta med det du kan 


2016-03-14 05.54.18-3Vi översköljs dagligen med tips och råd om hur vi ska förändra våra liv. Allt mindre handlar om att vara nöjd med livet, utan lyckan tycks finnas i ”det nya”.

Att sluta med något som man kan är betydligt svårare än att börja med något man inte alls kan. Jag vill nog påstå att det är nästintill omöjligt att sluta med sådant som man kan. Exempelvis är det otroligt svårt att kunna sluta cykla, när man har lärt sig detta eller sluta att läsa när man har ”knäckt läskoden”. Det går inte. Enda gången när man kan tappa sin förmåga är i stark stress eller vid sjukdom, annars är det näst intill inte möjligt.

En del av de saker som vi kan, upplever vi inte som positiva. Vi ser dem mer som en belastning och försöker då sluta med dem. Som du säkert förstår efter min inledning så är det inte så enkelt att sluta eftersom det som vi har lärt oss; kan vi. Jo, förresten, det kan vara enkelt i teorin men oerhört svårt i praktiken. Att exempelvis sluta röka är enkelt i teorin men oerhört svårt i praktiken.

Orsaken till att det är svårt att sluta med det vi kan beror delvis på oss själva men även dem vi interagerar med. System som vi ingår i gillar inte förändringar för det skapar obalans. Är vi i en regressiv miljö finns det även en större rädsla för det nya vilket också påverkar förändringsbenägenheten.

Ibland är vi medvetna om att det är bra att ändra rutiner, men samtidigt är rädslan stor för det nya som man inte vet vad det är. Då uppstår det en inre kognitiv dissonans som leder till att beslutet skjuts på framtiden, ”ändra rutiner är bra, men jag gör det imorgon”. Därmed uppstår en kognitiv balans och status Q bevaras.

Så hur slutar man nu?

  • Börja fundera om det ”nya är lyckan” eller kanske du ska börja acceptera det som du inte gillar.
  • Det finns inget ”imorgon”. Att skjuta upp beslut till ”imorgon” är ett motstånd för att bevara status Q.
  • Sätt enkla delmål. Undvik ”slutmålet” som ett delmål, för detta brukar alltför ofta vara en vision att sikta mot.
  • Det kommer krävas kraft att ändra. Är du tveksam om din egen kraft räcker prata och ta hjälp från din omgivning.